Årsvider

natten äter dagen
ett frö som växer
i samma takt
som stammen
äter sina rötter
närd på sig själv
vaknar ur en dröm 
för att somna in igen
bortglömd gång på gång
min sol, den har sänkt sig
jag vill aldrig se ljuset igen

jorden öppnar himlen
bortglömd till en stundande undergång
det mirakulösa
blir värdelöst
det oväsentliga
täcker mig som snö
väcker mig
medan jag bara väntar på att
tyna bort, sugas ut
försvinna in i ett öppet sår
oläkbart, varigt och svart
som öppnar sig för mig år efter år