Transformation genom resignation

En stad så kall och grå
där ingen borde behöva vara
betongen på rad förfaller till ruiner
i en stad där alla blivit galna
eller dödsdömda av
stagnerande rutiner
Så många hemsökta
av minnen från en svartvit tid
desperationen kommer med vinden
eller från jorden eller vattnet

Vansinnet -
som gömt sig under huden
pumpar ut genom blodet
medan ursinnet tar form
letar sig fram
som snåriga taggbuskar
växande genom mitt yttre
för att riva sönder
allt och alla som kommer mig för nära
Så lockande att ge efter
när jag äntligen kan se färgerna igen

a lingering desire

I grew tired of trying to crack a smile
and zone out for a while
since recycled thoughts of malice
with frightening cries
faceless shapes,
surrounded me
a shade of grey
colorless
- was it even worthwhile?

Hours past midnight
halfway passed out,
popping pills alone
drowning my sorrows
as I'm drowning in myself -
can't hardly wait to die -
It's the time of my life
in my own ocean of personal problems
I can't help but wonder;
"why bother waiting for tomorrow"?
when I can't even stand today

I still feel the unknown
a presence of threat builds up
also building towards unbelievable debt
and I wonder what that's like
the day I'm gone,
when there is nothing left
wondering how it wound be like
to die alone
To fall into oblivion,
forgotten once more
but I bet we'll meet soon again

How to be forgotten
when once chosen
by such greateness
who subject us to our greatest fears?
Teaches us of salvation in destruction
test my custom designed order through chaos
who reflect our inner selves!
Misery and anger combined as one
created eons ago
built of ticking time bombs
I hail from the forgotten tombs
the graves of where light comes to die
Now I stand before you
as the loveless god to reclaim what's mine

Merchants of Malice

Ever since my birth
my life on earth has been quite strange
I know I'm deranged but it goes beyond that
I used to roam the earth like each and everyone of you
but I'm not a real person nowadays, faceless
you don't even know me... who?
more like a ghost trapped in your fantasies
the voice inside your head revealing truth
and how to change your ways
I crave a revolution
with a gun in my hand and explosives

Undead, nothing but a living corpse
holding a knife in my hand
reject life, fuck moral
fuck your cause
I'm prepared for the worst
never scared anymore
coming for what's yours
because to me
retaliation is a sacred force
attacking through all your thoughts
scratching through
that feeble human frame of yours
with my rabid animal teeth and claws
Feel my wrath, embrace my curse

I'm holding you in flames
this means everything to me
Let me feel the burn
it doesn't concern me
is this even real?
so it feels, so it seems
Death awaits
probably around here, somewhere
worried eyes filled with fear
they're waiting for me
slowly, i kill them
I'm their merchant of death
and yet they hail me
is it so hard to see?

Under- / värk

Nästintill mekaniskt
utsöndrar jag signaler
livlösa
i form av tankar och ord

Däremellan vill jag förklara
den kärlek till dig
du, som lindrar
när det gör ont
som stannar trots alla svek
som ställer saker rätt
när allting känns fel
som sargar, förargar och bygger upp
till jag äntligen är hel igen
som samtidigt sakta har ihjäl mig

Till dig (när jag försvann)

Ännu en dag
från dröm till verklighet
eller är det tvärt om?
Jag stinker vanvett
för mitt öga som ser
betraktar genom känsla
och försöker brista ut i skratt
för att ge, när jag inte kan
men snart är det natt

Insikt genom smärta
en instinkt att beakta
Inåtsluten mer och mer
i försök att skåda sanning
för att till slut explodera
i raseri
det kalla intet du kallar liv
är för mig ingenting

Vrater (novell -11)

Novell, skriven hösten -11
http://www.scribd.com/doc/71729643/vrater

Dexam

Se vidderna
Gråa, med sin spöklika betong
så sansat men så livlöst så
Med slutna ögon, låtsas som om jag sover
medan ni står där, skrattar och tittar på
jag hemsöks av ihärdiga kampsånger -
ett sista andetag nu...
Tillbaka till vardan
- Det här är ingenting för dig,
något du aldrig kan förstå
"Fan, har jag blivit galen?"

Om nätterna
Varningsklockan borde ringa,
det gjorde den hos mig
Alldeles nyss, jag såg min egen spegelbild
men du har nog också fel på dopaminnivån
Problemen kan lika gärna bara försvinna
Det har blivit vardagsmat - att krascha,
förnimma och minnas
men jag kan inte annat än att skratta
För att ens kunna försöka förstå smärtan
av att dö varje natt och sedan födas på nytt
förtäras inifrån av mitt egna kött och hosta blod
byggas upp del för del, allt mer själlös
för varje gång
Jag har varit här förr men vill bara ut,
ett sista försök nu

Bort igen
Mönstren tycks så självklara
medan jag själv inövat torkar ut
Dör för att födas på nytt
Mer och er själlös för varje gång
När jag ser kan jag knappt andas
Medan ögonen är mitt rep runt halsen
Låt oss förgöra oss själva,
innan jag upphör att vara
vi raserar varandra
dansandes tillsammans
På avstånd från varandra

SCD

När allas ord saknar mening,
innehåll och grundläggande artighet
och världen inte längre är färgsatt...
Den tycks ha blivit grå och livlös
Vad ska då livets alla glädjeämnen tjäna till?

Varför skulle jag ens lyssna
Snälla, lämna mig i fred en gång för alla -
Tystna! Jag känner mig redan torka ut...

Det som är mitt kan aldrig bli ditt
fastkedjad - en påtvingad resa till dess slut
"death is certain, life is not"
Någonting vi blundar för, men alltid förstått
Frigjord, buren är äntligen öppen - släpp mig ut

Dött nytt År

Solen går åter upp!
Det borde väl värma
åtminstone lite grann,
men fan vad jag fryser...
Det går knappt att röra sig
Är det verkligen så kallt?
Eller är det bara jag som mår dåligt idag?
solen sjunker ännu igen
precis innan det slår om

Marken skakar och kväljningarna blir fler
- eller är det bara min kropp?
Har den slutat fungera?
Jag kan knappt andas
orkar fan inte mer...
Faller ihop, greppar efter dig
innan du försvinner ur mina slitna nävar
Efterskalvet fångade mig till sist
Som det alltid gör
Gång på gång
Allas våra nackar är fastlåsta vid Tidens rostiga kedja

Chaos - walk with me

Det finns inte längre någon mening
andra ser ljus, en strålande framtid
skapade av kosmos
jag ser svartnad och ingrodd misär
förlorad i blåsten
så beslutsam
att förgöra mig själv
- det gäller dig och mig
och alla oss andra

Redan från början inom mig
hungriga käftar
vassa tänder, smutsiga klor
de gror som kilometer av sädesfält
alltid på sin vakt
när och tär som ett djävla kretslopp
som mil av höghus uppbyggda över en natt

Andas och pulserar
som en ny livskraft
trött på att vänta för evigt
expanderar som en cancersjuk lunga
frigjord i döden till sitt yttersta
ingenting lämnas orört
inte ens det heliga
inte ens era unga

Vi och (att hata och) att älska

En förnimmelse om vad som väntar runt hörnet
du vet, det där... så det stör mig så
när det verkliga blir alldeles för påtagligt
iallafall för min smak
vad som komma skall uppenbarar sig
så tydligt
har du några sista ord?
innan världen åter sätts i brand

Jag är nu monstruös
våldsam och hänsynslös
paranoid - förblindad av iskallt hat
det blir så motbjudande
låt mig komma ut
bara en sista gång
det här är värre än intrampande fimpar
intorkad sprit på ett vardagsrumsgolv
utsättningssymtomen
som förgör inifrån till slut

Ett rättfärdigat misslyckande -
välkommen till det så inbjudande tomrummet
bara tårar, blod, svett
det återstår bara ångest och ensamhet
för i brist på folkvett
brinner vi till det ljusnar
men exodus är redan här och alla flyr
det gör mig illamående

Om dig

Begravd djupt i historien
- Ge det ett försök,
kom då, du var ändå alltid en fitta
redan från början
sedan vi sörjde
förlorad, när jag gav upp
räddad, när jag gav mig till Djävulen
- men sen kan ni undra, begrunda
stå där - förakta, betrakta och titta
mig kommer ni aldrig ändå aldrig att hitta
för jag förlorade innan jag fann
det krävdes bara att sjunka med mig själv

Aftermath

Min blick är riktad mot himmelen
dag efter dag
medan den svartnar
mer och mer
för varje andetag jag tar
söker jag svar
som jag vet inte finns

Kan du känna hur det spänner
innanför mitt kranium?
Det är nära att explodera
kväljningarna borde vara fler
det är så overkligt
jag känner ingenting
jag är nog redan död

Grav tillbedjan

Jag har förvisats från mig själv
ner i den svartaste av gravar
min kropp vrids i förruttnelse
formlös förvandling
till det sämre

Fångad i Väntans klor
Förlorad - jag slungas över bord
mitt inre har slocknat
ännu ett förtvivlans offer
min själs tid kvar blir allt kortare
snart tillintetgjord

Jag skriker ut min sorg
mitt hat, min avsky
drunknar i dyrkan
av min egen undergång

Som alla andra

min röst darrar
orden blandas med varandra
precis som du och jag
när vi dansar bort natten i eufori
jag kan för en gångs skull andas
precis som alla andra
- äntligen kan jag känna mig fri
en längtan som svider inom mig

Årsvider

natten äter dagen
ett frö som växer
i samma takt
som stammen
äter sina rötter
närd på sig själv
vaknar ur en dröm 
för att somna in igen
bortglömd gång på gång
min sol, den har sänkt sig
jag vill aldrig se ljuset igen

jorden öppnar himlen
bortglömd till en stundande undergång
det mirakulösa
blir värdelöst
det oväsentliga
täcker mig som snö
väcker mig
medan jag bara väntar på att
tyna bort, sugas ut
försvinna in i ett öppet sår
oläkbart, varigt och svart
som öppnar sig för mig år efter år

transformation

det stavas självhat
självrespekten - puts väck
det utgör min livskraft
som förgör inifrån
jag är min egen största skräck
frigör utveckling av lösgjorda misstag
jordad rynkig och sliten
nej men ingenting undgår dig
huvudet sänkt som en hund
"Old wounds, unclean dusty wounds"

Jag lyfts upp över döende landskap
av det som frestat oss alla
jag minns det så klart
hur jag vaknade ur min vila
när ditt blod exploderade i mina ådror
och dina andetag blev mina

Förödande Födsel

Det är svart utanför försöntret
inte vill jag gå ut nu
trottoaren känns ändå som ett hånande havsband
vindpustar sköljer över som iskalla vågor
aldrig skulle jag låta dem suga ut min själ
men solen skrattar mig inte längre i ansiktet
så när spruckna läppar formar ett leende
som får tårarna att rinna så brister jag ut i skratt
vill jag bara fly...
Försvinna - stryp mig, glöm mig
Jag vill spy, hata mig i din famn
älska mig
döda mig
lämna mig i evig skam
Jag vill vara evig
jag vill skrika hejdå

konstruktion dekonstruktion rekonstruktion (c:a -08)

jag försöker hata dig
men jag känner ingenting
tror du att jag är levande? - åh nej
utan känsel, ingenting
så snälla, lämna mig i fred - försvinn
innan jag förkastar mig själv
stiger in i min skuggvärld
än igen - och det för varje tanke
till att hata mig själv

Mitt största svek
och jag älskar mig själv för det
hänsynslös kärlek i dess renaste form
förtvivlade, inlindade i ett evigt letande, lidandes
mot mig, jämtemot dig
inget allvar, bara lek

Inga löften, gränsöverskridande
"Det är ändå inget problem"
men varje gång jag skrider över gränsen skriker jag
Se så, stör mig inte mer nu
du kommer ändå aldrig att förstå
Det är redan imorgon
och jag har ett falskt leende att sy igen
men spegeln är skitig
och jag har ändå inte riktigt tid nu